typisktcarro

Saknar dom där tiderna när man var liten. När man hade hundra bästa kompisar. Och allting hade inte så stor betydelse. Man behövde inte bry sig om vilka man kunde lite på eller inte. Det ända man kunde skvallra om var väl om någon hade en ful barbiedocka, eller om någon som hade en mycket finare än man själv. Allting var verkligen så mkt enklare. Skulle önska att man fortfarande hade hundra bästa kompisar och att man verkligen kunde lita på dom allihopa. Nu får man se upp för vilka man berättar vilket för. Man kan inte säga vissa saker högt och man kan verkligen inte lita på vem som helst. Skulle verkligen vilja att allting var som förut, jag orkar inte med det här falska spelet. Jag vill ha någon att dela alla hemligheter med, som alltid står vid ens sida och som stöttar i alla verkligen alla lägen. Någon som vore helt perfekt. Någon som man inte behövde tveka på. Jag ska inte säga att man måste vara perfekt, för det låter egentligen lite fel. För finns det någon perfekt egentligen? Det kan nog ingen bedömma, alla har nog en sämre sida mer eller mindre. Det handlar bara om hur mkt av den sämre sidan man visar. Man behöver ju inte säga det man tänker högt, och man behöver inte prata en massa onödigt skit om andra som man egentligen inte menar. Jag vet nog inte riktigt vad jag vill komma fram till. Men om alla skulle sluta upp med ett falskt spel och "hålla sig till spelreglerna" så tror jag att allting skulle se mkt bättre ut. Vad tror ni?